Segregerade skolor?

Martin Liby Alonso går bakom skandalrubrikerna och försöker reda ut begreppen bakom påståendet att friskolorna bidrar till segregationen. Som alltid är sanningen ganska långt från myten.


I höstas öppnades portarna till den nyrenoverade Stora Sätraskolan. I två år, medan ombyggnationen pågick, huserade eleverna i en nedlagd lågstadieskola. Renoveringen resulterade i nya, ljusa och luftiga lokaler. Både slöjden och hemkunskapen, som tidigare höll till i separata lokaler, flyttade in i huvudbyggnaden och som en bonus fick eleverna en större skolgård. För Stora Sätraskolan innebar renoveringen kulmen på åtta år av förändring.

Sätra är en mångkulturell och socioekonomiskt blandad stadsdel i norra Gävle. Här finns villor, radhus och hyresbostäder. Medel- och arbetarklass av såväl svenskt som utländskt ursprung bor här. Länge hade Sätra fyra skolor, varav tre var låg- och mellanstadieskolor. På Pingeltorp- och Ulvsäterskolan gick främst barn från radhus och villor. Barnen på Lilla Sätraskolan bodde oftare i hyreshus och hade utländsk härkomst. På högstadiet samlades alla på Stora Sätraskolan.

Friskolorna kom på allvar till Gävle 2003. Då öppnades Internationella Engelska Skolan och två år senare slog Prolympia upp portarna. Friskoleetableringarna sammanföll med sjunkande elevkullar och de kommunala Sätraskolorna tappade snabbt elever. Pingeltorpskolan fick slå igen och antalet elever på Stora Sätraskolan sjönk kraftigt. Avgångsklassen 2003 bestod av 123 elever, 2008 av 83. Över 100 elever från Sätra, som innan friskoleetableringarna skulle ha gått på Stora Sätraskolan fanns då antingen på Engelska Skolan eller på Prolympia. Samtidigt ökade andelen elever på Stora Sätraskolan med invandrarbakgrund och med föräldrar som saknade eftergymnasial utbildning.

Det som hände på Stora Sätraskolan mellan 2003 och 2008 passar bra in i den bild av relationen mellan det fria skolvalet och skolsegregation som målas upp i media. Enligt den bilden är det svensk medelklass som väljer att sätta sina barn i friskolor. Kvar på de kommunala skolorna blir arbetar- och invandrarbarnen. Det är en slutsats som även Skolverket har dragit. I den lägesrapport som verket årligen sammanställer har man under flera år betonat kopplingen mellan det fria skolvalet, segregation och försämrad likvärdighet och kvalitet i undervisningen. Man betonar att det fria skolvalet tillsammans med den ökade boendesegregationen ”har lett till att det är allt vanligare att elever med samma bakgrund samlas på samma skola.”

Slutsatsen att det fria skolvalet segregerar är dock inte oifrågasatt. Förespråkare av friskolesystemet hävdar att det ger barn från socialt utsatta områden en möjlighet, som de annars inte skulle ha haft, att välja en bättre skola. Kjell-Olof Feldt, ordförande för Friskolornas Riksförbund, avfärdar Skolverkets slutsatser och den etablerade mediebilden.

– Det där har inget faktaunderlag. Det är, till exempel, inte sant att det framförallt skulle vara svenskfödda barn som går i friskolor. I friskolorna är andelen barn med utländska föräldrar faktiskt högre. Anledningen till det är att föräldrarna värdesatte utbildning mycket högt och såg chansen att placera sina barn i en skola med fler barn som har svenska som modersmål och därmed förbättra deras chanser att lära sig svenska.

Vilken bild är det då som stämmer? Segregerar det fria skolvalet eller skapar det nya möjligheter för barn som bor i socialt utsatta områden?

Skolforskare är överrens om två grundläggande slutsatser när det gäller skolsegregationen och dess orsaker. För det första, skolsegregationen – vare sig man syftar på etnisk eller socioekonomisk segregation – har ökat dramatiskt de senaste 15 åren. Det har lett till både försämrad likvärdighet och kvalitet i skolan. För det andra, den främsta orsaken till den ökade skolsegregationen – alla kategorier och här är forskningen entydig – är den ökade boendesegregationen. Boendesegregation skapar skolsegregation.

Om det fria skolvalet stärker eller bryter skolsegregationen är dock oklart.  Flera kvantitativa studier har visat att det fria skolvalet, på systemnivå, saknar stora effekter på skolsegregationen. Statsvetarna Anders Lindbom och Ellen Almgren genomförde 2007 en studie av friskolors påverkan på skolsegregationen. De konstaterar att det visserligen framförallt är föräldrar med högre utbildning som gör ett aktivt skolval, men dessa väljer också i allmänhet mellan olika högstatusskolor i högstatusområden. Undersökningens resultat understryker istället att det är boendesegregationen snarare än skolvalet som förklarar skolsegregationen. Andra studier av hur det fria skolvalet används i mångkulturella eller socioekonomiskt utsatta områden visar emellertid att det har en segregerande effekt så tillvida att det är de studiemotiverade barnen från relativt sett resursstarka familjer som i första hand väljer att byta skola.

Lotta Edholm (FP) är skolborgarråd i Stockholm Stad och hon konstaterar att det fria skolvalet inte kan lastas för stadens etniska skolsegregation.

– Det finns en uppfattning att det skulle vara så integrerat om det inte fanns ett fritt skolval. Men sanningen är att det finns nästan inga svenska barn alls i en del av våra förorter och det har ingenting med skolvalet att göra. De bor inte där.

Samtidigt noterar hon att förhållandet mellan det fria skolvalet och skolsegregationen är komplicerat.

– Jag tycker att man kan ana att det  leder till ökad segregation i den bemärkelsen att – om man tittar på elevers skolresultat så är föräldrarnas utbildningsnivå det som påverkar mest om man lyckas eller inte, vilket också är det som i hög grad styr om man lämnar sin skola eller inte och om det är de duktigaste barnen som lämnar till andra skolor så betyder det att de som blir kvar presterar sämre. Å andra sidan kan man också se en integrerande effekt. Om man ser det som att barn från förorten, socioekonomiskt svaga barn, som väljer skolor i innerstaden, blandas med barn från medelklassen. Det är i sak något oerhört bra

Jenny Kallstenius har precis disputerat vid Stockholms Universitet med en avhandling om det fria skolvalet och segregation i Stockholm. Hon understryker skillnaden mellan den effekt som skolvalet har på enskilda barn och på förorterna som helhet.

– Det är ett sätt att kringgå boendesegregationens negativa konsekvenser. Det är ju så att för enskilda individer kan det här med att välja skola vara en öppnad dörr. Man kommer in i en ny kontext. Man får en möjlighet att gå i en skola som kanske passar ens egen och ens familjs förväntningar. Man kommer till en miljö där det är okej att vilja plugga. Äntligen är det okej att tycka att det är roligt i skolan. Samtidigt är det så att det är de som har resurser som nyttjar möjligheterna. De som inte har resurserna, de kan inte. Frågan är om det inte förstärker segregationen.

Förhållandet mellan det fria skolvalet och skolsegregationen är komplext i Stockholm. På flera ställen i förorterna är den etniska boendesegregationen så kompakt att, för att hårdra det, nästan oavsett vilka val som görs som bryter med närhetsprincipen innebär en ökad etnisk integration. Samtidigt riskerar skolval att öka andra typer av segregation. Det är i hög grad resursstarka familjer som väljer att placera sina barn i skolor i innerstaden, vilket innebär att förortsskolorna töms på barn från resursstarka hem.

Relationen mellan det fria skolvalet och skolsegregationen är dessutom potentiellt annorlunda i andra delar av Sverige än i Stockholm, Göteborg och Malmö. Stadsdelar i medelstora städer är sällan karakteriserade av en lika kompakt boendesegregation som storstädernas förorter. I Sätra, Gävle, till exempel, så är andelen invandrare 20 procent.  Det betyder att Stora Sätraskolan, som har hela Sätra som sitt upptagningsområde, om närhetsprincipen följs, får en relativt heterogen elevsammansättning. I ett sådant område kan det fria skolvalet, om det är så att svenska medelklassfamiljer i högre grad väljer bort områdets kommunala skola, leda till högre etnisk och socioekonomisk segregation.

Det komplexa förhållandet mellan det fria skolvalet och skolsegregationen rimmar illa med den ofta polariserade friskoledebatten. Motståndarna till friskolesystemet hävdar att det utöver ökad segregation leder till högre kostnader och att det urholkar likvärdigheten och kvaliten i det svenska skolsystemet. Friskolesystemets förespråkare å andra sidan menar att det leder till ett effektivare användande av resurser, bättre resultat och större valfrihet. Friskoledebatten har präglats av selektivt användande av fakta och personangrepp och vare sig friskolesystemets förespråkare eller motståndare har velat ge den andra sidan rätt i någonting. Statsvetaren Anders Lindbom understryker hur infekterad debatten har varit.

– När vi sökte forskare som ville delta i ett projekt om friskolor så var det några som tackade nej med hänvisning till att de hade fått utstå otrevliga reaktioner för tidigare forskningsresultat.

Utöver att den polariserade debatten har bidragit till en skev bild av verkligheten så har den omöjliggjort en konstruktiv dialog. Samtidigt är det tydligt att det nuvarande systemet måste justeras. Att skolsegregationen urholkar både likvärdighet och kvalitet är forskare överrens om. De är också överrens om att boendesegregationen är den främsta orsaken och det är tydligt att en återgang till det gamla systemet, som helt baserades på närhetsprincipen, därmed inte är en bra lösning. Det är också tydligt att det fria skolvalet både har en potential att bryta skolsegregationen och att den under vissa omständigheter och på vissa sätt förstärker densamma.

Det vanligaste svaret på frågan vad man ska göra för att minska skolsegregationen är att man ska satsa på skolor i utsatta områden. Det är delvis det man har gjort på Stora Sätraskolan i Gävle. Totalrenoveringen innebar en ny, attraktiv arbetsmiljö för både lärare och elever. Man lät sig heller inte nedslås av friskoleetableringarna.

– Vi såg det som en utmaning, säger rektor Ulla Hägglund. Vi startade läxstuga och lovskola och började profilera oss på design, musik och språk.

Stora Sätraskolan har också vänt trenden. De senaste två åren har elevtappet minskat och resultaten i svenska, engelska och matte har vänt uppåt.

– Direkt när friskolorna kom så var det många av de mest studiemotiverade eleverna som lämnade, så är det inte nu, förklarar Ulla Hägglund.

Just att satsa på kommunala skolor i områden som i grund och botten är etniskt och socioekonomiskt relativt heterogena verkar rimligt. Samtidigt är det oklart om det verkligen räcker på ställen där boendesegregationen är så kompakt som den är i några av Stockholms förorter.

– I Stockholm Stad har vi en väldigt stark socioekonomisk fördelning. Vi fördelar 1.1 miljard kronor på socioekonomisk grund. Det betyder att den skola som får minst socioekonomiskt stöd får ungefär 1500 kronor per elev och den skola som får mest får ungefar 52000 kronor. Där det är högst är stödet högre än skolpengen. Och då är ju frågan – hur används de pengarna – kommer ytterligare en tusenlapp att ge bättre resultat, säger Lotta Edholm.

Anders Lindbom ställer frågan om det överhuvudtaget är möjligt att lyckas på skolor där segregationen är tillräckligt kompakt.

– Om man utgår från att språkinlärning handlar om ett ständigt utbyte med människor runt omkring sig så blir det i praktiken omöjligt att lära sig svenska bra på de skolor i förorterna där det i princip inte finns några barn som har svenska som modersmål. Då kanske det vore bättre att lägga ned den skolan och sprida ut eleverna på skolor som gör bra resultat och där en större andel av eleverna har svenska som modersmål. Kommunpolitikerna borde ta ansvar för att alla barn ska gå på en skola där de har en chans att lyckas och inte stjälpa över hela ansvaret på föräldrarna.

Lotta Edholm är skeptisk till att lägga ned skolor bara för att de ligger i socialt utsatta områden eller för att de inte gör tillräckligt bra resultat, men menar att politiker måste bli bättre på att ta konsekvenserna av att vissa skolor väljs bort av föräldrar och elever.

– När söktrycket till skolor minskar, då måste man vara tillräckligt tuff att faktiskt lägga ned skolor. Skolor som är för små, där går ju en del av det socioekonomiska stödet till att hålla en skola under armarna som inte borde vara kvar.

Ett annat alternativ för att minska skolsegregationen är att göra det enklare för de mindre resursstarka grupper som idag inte använder sig av skolvalet att göra det. Det är något man jobbar med i Stockholm, understryker Lotta Edholm.

– Dels så får alla familjer med sexåringar en broschyr med information om de olika skolalternativen hemskickad. Dels så finns många jämförelseverktyg tillgängliga på Stockholm Stads hemsida. Där finns betygsammanställningar och brukarundersökningar och det finns en översättningsservice till andra språk än svenska. Där kan man också göra sitt val av skola. Enkelheten, öppenheten, ju mer man kan förfina de elektroniska redskapen desto enklare gör man det för folk att välja. Jag tror att det är viktigt att man sänker trösklar för att föräldrar ska få kunskap om att det faktiskt finns andra skolor att välja.

Just vikten av information är något som också Jenny Kallstenius betonar.

– Det är jätteviktigt att alla har tydlig, korrekt, lättförståelig information. Jag märker i många intervjuer att det faktiskt inte är så. Många föräldrar baserar sina beslut på rykten. Ibland kan det, till exempel, vara föräldrar och elever som tror att i deras område så finns det en viss kvot för att komma in på gymaniset och att det inte är någon ide att de söker för att kvoten är redan full.

Samtidigt är hon tveksam till att skolvalet verkligen kan lösa segregationsproblematiken.

– Människor har alltid gjort olika val beroende på vad man har för bakgrund. Olika samhällsgrupper har alltid velat göra någon distinktion.  Sådana mekanismer finns ju, på samma sätt som att man gör skillnad på vi och dem.

Relationen mellan det nuvarande skolvalsystemet och skolsegregationen är komplext – så måste också de åtgärder som sätts in för att minska skolsegregationen vara. I vissa fall är det bästa sättet att bryta skolsegregationen att radikalisera valfriheten, att göra det enklare för människor att välja. Det kan vara tufft för det nuvarande systemets motståndare att acceptera. I något annat fall, då det finns en väl fungerande kommunal skola i ett välintegrerat område kanske det är bättre att inte tillåta en friskoleetablering. Det är sannolikt svårt för friskolesystemets förespråkare att smälta. Någon annan gång krävs det kanske att man slår igen en svagt presterande skola, vilket är tufft för nästan alla politiker. Ett första steg är dock – för att finna konstruktiva lösningar och göra svåra beslut möjliga – en mer nyanserad debatt som i högre grad speglar det komplicerade förhållandet mellan det fria skolvalet och skolsegregation.

Martin Liby Alonso är doktorand vid London School of Economics och återkommande skribent i Liberal Debatt.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar