Du fick en brief som sa att inget i de gamla logotyperna var heligt, men att den nya logotypen gärna fick hämta upp värden från båda partier. Var det en svår utmaning?
– Ja, det är alltid en balansgång när man ska skapa nytt utifrån två tidigare verkligheter. Man vill inte låta någon av gamla delarna ta överhanden. Att till exempel använda centerns fyrklöver skulle ha ett väldigt starkt signalvärde om vad man som väljare kan förvänta sig av det nya partiet. Samtidigt vill man hitta gemensamma nämnare, något som kan bilda grunden för det nya.
Hur gick resonemanget för framtagandet av logotypen?
– I de första utforskningarna tittade jag på möjligheten att helt enkelt slå ihop de gamla logotyperna. Färgen skulle bli turkos – blandningen av grönt och blått – och former från både blåklinten och fyrklövern kunde hämtas upp och bilda nya mönster. Men de förslagen kändes stela och svårarbetade. Det var inte heller lätt att ge dem en modern känsla. Därför valde jag att istället ta fasta på två klassiska liberala principer, yttrandefriheten och tryckfriheten. Genom att det kombinerade C:et och L:et bildar både en stiliserad pennudd och en pratbubbla kan man på så sätt gå tillbaka till rötterna för båda partier utan att fastna i organisationernas historia. Det kan också ses som en nära koppling mellan löfte och handling, vilket förhoppningsvis förpliktigar.