Liberalt testuggande är inte framtiden

Per Kraulis invänder mot Birgitta Ohlssons artikel i Liberal Debatts eftervalsnummer.

Ibland kan en debattartikel vara så välformulerad att det klart framgår att något är fel. Även om man är allmänt positivt inställd, så inser man att resonemanget glappar. I eftervalsnumret av Liberal Debatt (nr 4 2010) skriver Birgitta Ohlsson just en sådan artikel.

Hennes tes är att det “behövs principstark liberalism” och att liberaler kan “formulera framtidens berättelse […] bara genom att värna, vårda och vurma våra värderingar”. Inget av detta är i egentlig mening fel. Men samtidigt skriver hon att “liberalismen saknar inte alls någon berättelse [om framtiden]…” Och det är här det börjar gnissla.

För hur är det egentligen med våra ideologiska rötter? Den liberala idétraditionen handlar om värden som frihet, rättvisa, jämlikhet, individualism. Den består av resonemang som utgör en solid bas för en demokratisk politisk kultur. Det mesta av detta har numera inkorporerats i den västerländska traditionen, vilket är lysande, även om det rutinmässigt framkallar stånk och stön hos liberaler som egentligen vill anmäla copyright-intrång. Men handen på hjärtat: Det är uppenbart att denna liberala idétradition är öronbedövande tyst om så mycket av det vi idag kallar politik! Även om vi liberaler tycker det är jobbigt att erkänna, så ligger det mycket i att vi saknar en berättelse om framtiden. När Ohlsson försöker hävda motsatsen så exemplifierar hon med John Stuart Mill och den engelska Royal Commission från 1841. Men ursäkta, det är ju för tunt!

Låt mig ta upp några politiska dimensioner som är avgörande för vårt samhälle och vår framtid. Dimensioner som knappt alls berörs i den liberala idétraditionen.

Stad – landsbygd

Någon gång kring 2008 gick världen igenom en historisk ljudvall: Numera bor mer än 50 procent av världens befolkning i städer. Urbaniseringen är en fantastisk process för frigörelse. Men precis som alla historiska skred leder den också till svåra skadeverkningar.

I Sverige har vi bruksorternas död, landsbygdens utarmning, storstädernas växtvärk och trafikinfarkter. Globalt: miljöförstöringen i de nya metropolerna och slumområdenas utbredning.

Urbaniseringen är central för utveckling och tillväxt. Den påverkar människors liv på ett genomgripande sätt. Om vi vill att Sverige ska integreras i och bidra till ett framtidens Europa, så måste vi prata om våra tre storstadsområden Malmö, Göteborg och Stockholm.

Hur ska deras plats i de europeiska metropolernas nätverk se ut? Om Europa ska ha en framtid i världen, så måste vi i Sverige fundera på hur vi ska ha en framtid i Europa. Och då är storstäderna en grundbult. Här har vi förresten en politisk “no-brainer”, dvs en idé som är uppenbart självklar om man tänker efter det minsta: Höghastighetståg för att binda samman våra tre storstäder med varandra och med resten av Europa. Det handlar inte om spara litet koldioxid. Det handlar om att bygga framtiden. Ska Sverige vara en del av Europa, i funktion och i ande, måste vi ha en “tunnelbana” mellan våra stora centra. Den plastleksak som kallas X2000 är inte acceptabel, och flyget är ett krångelspektakel.

Men är det samhällsekonomiskt? Så heter Anders Borgs invändning. Men det kamerala perspektivet är hopplöst närsynt. Ta exemplet Södra länken under Årsta i Stockholm. Om den skrev Peter Wolodarski i DN för några år sen kritiskt att den minsann inte var samhällsekonomiskt lönsam. Det hånskrattar jag åt varje gång jag kör genom tunneln: Årsta har efter dess öppnande blivit en del av framtiden, där en ny stadsdel kommer att kunna husera upp till 10.000 personer. Södra länken var nyckeln som låste upp denna potential.

Samhällsekonomiska kalkyler i all ära, men tro inte att de kan bestämma politiken.

Progressiv – reaktionär

Bejakar vi utveckling, ser vi framtiden som en potential? Då har vi en progressiv attityd. Eller upplever vi att utvecklingen är ett hot? En reaktionär syn bygger på attityden att det

egentligen var bättre förr, och att framtiden innebär försämringar. En politisk rörelse som är progressiv i ett skede kan mycket väl bli reaktionär i ett annat. En av grunderna för socialdemokratins dominans i svensk politik var dess tydliga progressiva roll under många år. Det är ingen slump att socialdemokratins krasch-i-ultrarapid tog sin början när dess sista stora progressiva projekt, löntagarfonderna, gjorde magnifikt fiasko under slutet av 1980-talet. Det var så traumatiskt att ingen enda socialdemokrat efter 1992 ens har tänkt tanken att återuppliva det.

Stukade av detta har socialdemokratin sedan dess varit en i huvudsak reaktionär kraft. Den dominerande tankefiguren har varit att hålla fast vid en vision av hur välfärdsstaten såg ut under ett mytiskt 1970- och 80-tal. Den visionen har visserligen inte mycket med sanningen att göra, men sånt spelar ingen roll för reaktionära drömmare.

Det finns en stark strömning i Sverige att kräva bevarande av allt möjligt exakt som det är, från enstaka träd, till fallfärdiga industrilokaler och hela stadsdelar. Samhället som museum. Modernitet har länge varit ett positivt laddat begrepp i Sverige, så den reaktionära attityden har tvingats anta ett intellektuellt kamouflage, där bevarande har blivit nyckelord.

Detta är tydligt i debatten om Stockholms stadsplanering, där i stort sett varje förslag till förändring stöter på en bevarande-talibanism som är imponerande i sin destruktiva förmåga. Exempelvis omdaningen av Slussen har blivit en långt utdragen tragedi, där varje ansats till nytänkande mals ner till damm.

Den som tror att liberaler automatiskt är progressiva kan ta en titt på Folkpartiet i Stockholms stad: De är liberaler, inget snack om saken, men de har blivit som besatta av reaktionära demoner, där nätverket “Rädda Stockholm” (snacka om falskskyltning!) rycker i trådarna. En framträdande valparoll för FP var “Inga skyskrapor i City”. Så paketerar man antimodernism.

I Stockholm innehas den progressiva stafettpinnen i stadsbyggnadspolitiken just nu istället av Centerpartiet.

Arbete – bidrag

Det historiskt viktigaste som hände under förra mandatperioden var att Alliansen lyckades göra tydligt något egentligen ganska självklart: Arbete, inte bidrag, utgör grunden för välfärden. Att man lyckades erövra problemformuleringsprivilegiet i denna fråga var en stor bedrift.

Inget samhälle kan förvänta sig någon utveckling om inte arbetet är i fokus. Alliansens jobbskatteavdrag har bidragit till en framtidsinriktad politik. Men den kramp som råder på arbetsmarknaden är inte hållbar. Man kommer så småningom till en punkt där kombinationen av konstiga anställningsformer, undantagsregler, byggfackets “go home”-skrik, och ungdomsarbetslösheten helt enkelt blir för mycket.

Arbetslinjen måste fullföljas. Vi kan inte väja för det faktum att arbetsmarknaden är i skriande behov av modernisering. Det mest effektiva sättet att förstöra välfärden är att låta bidragssystemen skena. Varje fördelningssystem måste hela tiden regleras hårt så att bidrag står i rimlig proportion till inkomster och skatter. Den som låter en aningslös snällism bre ut sig är i själva verket välfärdens största fiende. En mycket viktig åtgärd under förra mandatperioden var att spräcka den sjuk- och förtidspensionsbubbla som byggts upp under många år. Ingen bubbla, det må röra sig om finanser, aktier eller sjukförsäkring, kan punkteras utan skadeverkningar för många individer. Dessa måste självklart minimeras. Men vakthållningen kring strikta begränsningar är helt enkelt nödvändig.

Ung – gammal

Ett samhälles befolkningsstruktur har vittgående konsekvenser för utvecklingen. Trots en framtidsinriktad pensionsreform så tornar många problem upp sig. Sjukvård, äldrevård, skola, högskola, pensionsålder, allt måste förändras för att klara de påfrestningar som delvis redan är över oss. Det har kommit propåer från kommunerna om nödvändigheten av stora skattehöjningar för att klara äldrevården. I klartext: en massiv transferering från personer i produktiv ålder till pensionärer. Tror någon att det är en framtidspolitik? Inte? Alltså dags att fundera fram hållbara lösningar.

Det finns mängder av andra politiska dimensioner som inte har vidare mycket med den liberala idétradition att göra: De många miljöfrågorna. Biotekniken. Europas ställning i världen. Forskningens utveckling och nyttiggörande. Och så vidare.

När jag var aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund på 1980-talet så drevs jag av liberal ideologi. Jag tillhör den mycket lilla minoritet bland liberaler som faktiskt har läst JS Mill, Karl Popper och John Rawls. Jag behöver inte bevisa något när det gäller liberal ideologi. När Birgitta Ohlsson bland många andra liberaler talar om “back to basics” som den rätta vägen för folkpartiet, så kan jag därför säga: Stopp! Tro dom inte! Vill vi prata framtid, så är “back to basics” helt enkelt fel metod.

Den liberala idétraditionen talar klokt om det den väljer att säga något om. Men vi måste inse att den är tyst vad gäller många av de utmaningar Sverige, Europa och världen står inför. Det finns en potential hos de flesta partier utom Vänstern och Sverigedemokraterna att anta utmaningen om framtiden. Jag önskar att Folkpartiet kan bli ett parti som tar ledningen i det arbetet. Jag vet inte om väljarna skulle uppskatta det. Jag vet bara att det är viktigt.

Per Kraulis har varit medlem av Liberal Debatts redaktionsråd. Han är systemarkitekt på Science for Life Laboratory.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

Lämna en kommentar