Nedskärningarnas pris

Glada miner under valrörelsen.

Liberaldemokraternas plats i regeringen riskerar partiets existens. Clara Sandelind berättar om besvikna liberaler i Storbritannien.

Det beskrivs som att regeringskoalitionen mellan de Konservativa och Liberaldemokraterna har gått åt välfärdsstaten med stora yxan. Samma metafor kan användas för väljarnas behandling av Liberaldemokratern. Många är besvikna på partiets undergivenhet för Tories smått brutala ekonomiska politik.

Det bör dock ifrågasättas om problemet för liberalismen i Storbritannien är, som många gärna vill beskriva det, att socialliberalismen fått ducka till förmån för den ekonomiska liberalismen. Det är för övrigt en falsk dikotomi så länge man inte betraktar varje budgetåtstramning som en förlust för socialliberalismen, och varje nyinfört bidrag som en vinst för densamma.

Det är sant att man får leta med ljus och lykta för att hitta socialliberala avtryck i koalitionens politik och häftiga sparpaket. Man kan definitivt ifrågasätta takten i nedskärningarna, 81 miljarder pund på fyra år, som till stor del drabbar de allra sämst ställda i ett redan kraftigt delat klassamhälle. Den konservativa finansministern George Osbornes mantra att det ska löna sig att arbeta är inte lika lättköpt som Anders Borgs eftersom den förstnämnda inte kan sänka några skatter. Den så kallade lönsamheten består därför i att det blir ännu värre att vara utan arbete på grund av sänkta bidragsnivåer.

Den som värnar om jämlika möjligheter bör dra öronen åt sig inför reformer som riskerar att öka fattigdom utan att skapa jobb. Hur den privata sektorn ska kunna skramla fram de över en halv miljon jobb som försvinner från den offentliga sektorn kvarstår att se.

En elevpremie på 2,5 miljarder pund är hittills Liberaldemokraternas tröstpris. Premien syftar till att stödja elever med sämre förutsättningar. På så sätt hoppas man öka den sociala mobiliteten. Den har näst intill hånats och finansieringen är ännu något oklar.

Många, inklusive Liberaldemokraterna själva, hade nog hellre önskat att de kunnat hålla ett av sina andra vallöften – inga höjningar av studieavgifterna på universiteten. Bilden av Nick Clegg som tillsammans med representanter från den nationella studentkåren håller en stor signerad deklaration om att inte höja avgifterna måste ha hållit honom vaken många nätter de senaste veckorna.

Men flera av de föreslagna universitetsreformerna kan faktiskt välkomnas. Exempelvis en progressiv räntesats och kraftigt höjd lägsta inkomst för tidpunkten när återbetalningen av studieskulden ska börja. Alternativet som Libdems stödde var en ”examenskatt”, vilken hade inneburit att personer med en universitetsexamen skulle ha betalat högre skatt i decennier efter avslutade studier. Tala om straffskatt på utbildning!

Sparförslagen från vissa vänsterstudenter är ibland anstötligt elitistiska. Många förespråkar att antalet studieplatser drastiskt ska minska för att på så sätt klara finansieringen – och behålla statusen på en examen. Det avspeglar snarare en vilja att skydda sin egen samhällsposition än en socialliberal, demokratisk, vision om att utrusta medborgare med kunskap och kritiskt tänkande.

Det är alltså inte så enkelt som att den ekonomiska liberalismen har straffat ut den sociala. Clegg, Cameron och Osborne upprepar ofta och gärna att nedskärningarna är rättvisa. Till skillnad från Marget Thatchers aggressivt ideologiska retorik (som dock föranledde långt mindre yxhugg), menar Clegg, Cameron och Osborne att de inte är ideologisk motiverade. Det är naturligtvis inte sant. De är inga administrativa byråkrater utan idédrivna politiker.

Deras tal om rättvisa är måhända taktik, men andas ändå en slags rawlsiansk liberalism. Det vill säga, större ojämlikheter kan enbart rättfärdigas om de gynnar, eller i detta fall åtminstone inte missgynnar, de sämst ställda. Denna retorik har också fått fäste i den brittiska debatten. När the Institue for Fiscal Studies i sina uträkningar visade att koalitionens välfärdsbesparingar är något regressiva (de sämst ställda inkomstgrupperna förlorar mest) slog det därför hårt mot regeringen. Clegg gick till oväntat angrepp på forskningsinstitutet och kallade deras uträkningar för ”nonsens”.

Rättviseretorikens grepp om debatten i kombination med ett någorlunda brett stöd från allmänheten för att kraftigt minska budgetunderskottet måste beskrivas som en framgång för liberalismen som ideologi.

En annan framgång är att regeringspartierna lovat att ta flera steg bort från vad som kom att bli Labourpartiets allt mer auktoritära politik för att bekämpa brottslighet och terrorism. När det gäller civila rättigheter har Libdems också bröstat upp sig mot de Konservativa och ställt krav på att anti-terrorlagar ska rivas upp trots nya hot.

Ett verkligt problem för liberalismen sedan valet är de värdekonservativa åtgärder som Camerons parti nu sjösätter. Det handlar om skattereduktion för gifta par, nedskärningar i barnomsorgen, tak för invandring och ryggradsmässig misstro mot EU. Kulturministern avslöjade också sin syn på välfärdsstaten och personligt ansvar när han sa att familjer som tar emot bidrag måste ”ta ansvar för” hur många barn de alstrar.

Viss kritik av besparingarna avslöjar dessutom den konservatism som finns i delar av det brittiska samhället. Det anses fel att ensamstående (läs mammor) med barn över sju år ska behöva söka arbete och nedskärningarna i barnbidraget beskrivs ibland som fientligt mot hemmafruar.

En röst på Liberaldemokraterna i nästa val borde kunna läggas med hyfsat rent liberalt samvete. Clegg har visserligen gjort många besvikna. Han har försvarat många brutna vallöften med att han inte haft något val. Det är en feg och principlös hållning. Som vice premiärminister turnerar han runt i landet tillsammans med Cameron för att försvara en till största delar liberal-konservativ politik. Samtidigt är regeringskoalitionen sannolikt betydligt bättre nyheter för liberalismen än en enbart konservativ regering hade varit.

Om koalitionsregeringen i nästa val döms efter sin egen retorik, det vill säga rättvisa utan en för ekonomin förödande stor välfärdsstat, då har liberalismen som tankegods fått starkt fäste i dess födelseland. Frågan är bara om regeringen och framförallt Liberaldemokraterna kommer att stå pall för sin egen ideologi.

Clara Sandelind är doktorand vid University of Sheffield.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

  • Henrik Vernersson

    Det var lite orealistiskt av Liberaldemokraterna att lova så mycket till studenterna i det svåra ekonomiska läget.
    Det gäller att fördela nedskärningarna och omprioriteringarna på ett så smart sätt som möjligt så att man inte skadar den så viktiga återhämtningen. Och inte lyssna på enkel populism.

    Det vore riktigt intressant om Storbritannien kunde permentera ett tre-partisystem. Det skulle förhoppningsvis ge en mer dynamisk politisk karta. I nuläget ser det utom som att bli som vanligt.

    Svara

Lämna en kommentar