Liberalerna i Kanada är svagare än på mycket länge. Nina McEvenue skriver om ett parti skakat av skandaler och väljarnas missnöje.
Det är strax efter midnatt i Montreal den 24 januari 2006. Paul Martin, partiledare för The Liberal Party of Canada kliver fram till podiet och erkänner valförlusten och meddelar samtidigt sin avgång. Efter 12 år av styre har väljarna i Kanada visat sitt missnöje med den sittande regeringen och gett sitt stöd till det Konservativa partiet och dess företrädare Stephen Harper. Det är en stor förlust som lämnar Liberalerna försvagade efter att ha genomlidit en av de största politiska skandalerna i kanadensisk historia.
Som svensk och socialliberal har jag alltid hoppats på att andra i det här landet skulle förstå att det inte är tråkigt att digga mitten och att lite mellanmjölk i politiken nog i slutändan är det som gynnar människor allra mest. Och som kanadensisk medborgare har jag länge varit medveten om att det finns ett land där politiken under lång tid har dominerats av ett parti som kallar sig liberalt. Detta föreslagna paradis på jorden hittar du i just Kanada. Men vad är de kanadensiska liberalerna för ett parti och vilken sorts liberalism är det de företräder? Tyvärr är verkligheten inte så skimrande som den först verkar och de senaste åren har detta liberala Mecka sett stora politiska skiften.
Liberalerna i Kanada, som går under det officiella namnet ”The Liberal Party of Canada”, är ett av världens största liberala partier. Efter att ha suttit vid makten i 70 av de senaste 100 åren kan Liberalerna sägas ligga bakom bilden av Kanada. En bild av ett land som lyckats kombinera fri- och rättigheter med en fungerande välfärdsstat och är ett föregångsland vad gäller invandring och integration.
I dag finns fyra partier representerade i det kanadensiska parlamentet: The New Democratic Party (NDP), The Bloc Québécois, The Liberal Party, och The Conservative Party. Både NDP och The Bloc Québécois har sina rötter inom arbetarrörelsen och tillhör socialdemokratin. The Bloc Québécois är också ett separatistparti som vill göra den fransktalande provinsen Québec till en självständig nation. Det Liberala partiet befinner sig nära mitten av den politiska skalan med lutning åt vänster och hör till socialliberalismen med svenska mått mätt. Därför skulle de troligtvis tilltala svenska väljare inom båda socialdemokraternas högerfalang såväl som de längre till vänster inom Folkpartiet. Det Konservativa partiet i sin tur är Kanadas högerparti och har, liksom Moderaterna i Sverige, närmat sig mitten på senare år.
Liberalerna säger sig basera sin ideologi på tanken att individuell frihet bara kan garanteras i ett rättvisst samhälle. Några frågor som drivits av partiet de senaste decennierna är en balanserad tillväxtorienterad ekonomi, legalisering av homoäktenskap, legalisering av cannabis för medicinskt bruk, en skärpning av vapenlagarna samt en generös invandringspolitik. I de senaste valen har partiet lyft fram förslag om ett nationellt barnomsorgsprogram med subventionerat dagis. I kontrast har de Konservativa i stället infört ett statligt vårdnadsbidrag. Gröna skatteväxlingar ligger också högt på agendan för Liberalerna och var en av huvudfrågorna i det senaste valet.
Liberalerna är starka försvarare av sjukvårdssystemet och motsätter sig privata vårdalternativ. Intressant i Kanada från ett svenskt perspektiv är den heta frågan om patientavgifter som ses som politiskt omöjliga att införa och varken Liberalerna eller de Konservativa säger sig stå bakom idén. Partiet har också en stark tro på diplomati och en vilja att ta en ledande roll inom internationellt fredsarbete. Historiskt har Kanada haft en stark röst på den internationella arenan och under liberal ledning vägrade landet stödja USA:s invasion av Irak. Liberalerna anklagar de Konservativa för att ha förstört Kanadas anseende internationellt sedan de kom till makten 2006, inte minst med tanke på Kanadas misslyckande med att säkra en plats i FN:s säkerhetsråd i oktober i år. Som exempel på partiets tendens att befinna sig ett steg till vänster om mitten kan nämnas dess motstånd mot både privata vårdalternativ och offentlig finansiering av friskolor.
Det som föranledde Liberalernas valförlust 2006 var en skandal som skakade om hela den politiska arenan. 2004 avslöjades misstankar om att enskilda funktionärer inom det Liberala partiet hade lurat staten på stora summor pengar som skulle ha gått till en federal kampanj under omröstningen om Québecs själständighet 1995. Skandalen förstärkte en redan negativ trend och präglar än i dag synen på Liberalerna som ett oetiskt och maktfullkomligt parti. I valet 2006 stod det Konservativa partiet nu som ett enat högeralternativ, obefläckat av skandaler och korruption. Kanada fick en ny konservativ regering och en ny premiärminister i Stephen Harper.
Sedan valet 2006 har Kanadas politiska inriktning förändrats, både inom landet och mot omvärlden. Dagens Liberaler visar sig i en mycket svagare dager än på länge och de Konservativa är fortsatt starka i opinionsmätningarna. Trots att det Konservativa partiet tonade ner sina mer extrema förslag mot abort och tvåspråkighet har de varit aktiva i sitt motstånd mot homosexuella. 2007 försökte Stephen Harper och de Konservativa riva upp ett tidigare beslut i parlamentet som tillät homoäktenskap. Förslaget röstades dock ner. Sedan dess har de Konservativa sänkt skatter, skärpt strafflagarna och skapat närmare relationer med USA. Experter i Kanada menar att det som sker just nu är ett paradigmskifte i det politiska landskapet och statens roll i stort. De befarar att landet kommer att skjutas åt höger och att debatten alltmer kommer att påminna om den hos grannen i söder.
Det skulle vara fel att framställa Liberalerna i Kanada som direkt motsvarande Folkpartiet i Sverige trots att de båda gör anspråk på att företräda liberalism i sina respektive länder. Beskrivningen av Liberalerna i Kanada är alltsomoftast kusligt lik den gängse skildringen av Socialdemokraterna i Sverige. Både som en alltför dominerande aktör som påverkats negativt av att ha suttit vid makten för länge och som ett parti som stagnerat i sitt idéarbete. Med en väsentlig skillnad. Liberalerna i Kanada har aldrig varit ett arbetarparti med socialism som grundideologi. Däri, menar jag, ligger deras unika ställning som en framgångsrik företrädare för liberalismens ideal, utan starka kopplingar till arbetarrörelsen.
Som socialliberal skulle jag ha svårt att lägga min röst på Stephen Harpers Konservativa parti, mycket på grund av dess värdekonservativa hållning i frågor rörande homosexuella, kvinnor och abort samt dess nära koppling till den amerikanska högern. Men samtidigt kan jag förstå viljan hos väljarna att ge en känga till ett trött liberalt parti som blivit lite för vant vid makten. Som kanadensare i exil är det dock märkligt att se på när USA tar stora kliv framåt med valet av Barack Obama, samtidigt som Kanada väljer en premiärminister som mer liknar den förra amerikanska presidenten George W Bush.
Det återstår att se om det här verkligen är början till det paradigmskifte i kanadensisk politik och ett närmande till USA som vissa experter i landet befarar. Frågan är om Liberalerna kommer att lyckas i sitt arbete att förnya sig och återupprätta det förtroende som gått förlorat bland de kanadensiska väljarna. Det hoppas jag verkligen. Hellre Obama än Bush, tack.
Nina McEvenue är frilansskribent och för tillfället bosatt i Toronto.