Rubrikernas Landskrona. Ida Thulin vänder hemåt och letar efter framtiden

På Rådhustorget säljs begagnade böcker, blommor och grönsaker. I varsitt hörn har Socialdemokraterna och Folkpartiet satt upp kampanjtälten. Det är september 2006 och i det sensommarvarma Landskrona drar det ihop sig till slutspurt i valrörelsen. På andra sidan Storgatan, på bänken utanför stadens museum, sitter några Sverigedemokrater. Ibland stannar förbipasserande och pratar med dem. På andra sidan torget ligger gågatan. I det vita huset på hörnet huserar Helsingborgs Dagblad. Lokaltidningen har det senaste året rapporterat flitigt om kriminaliteten i stan. Efter valet kommer många att skriva och säga att tidningen banade väg för Sverigedemokraternas valframgång.
Längs gågatan, som svänger vid stadsteatern och rör sig nordost mot några av stadens mer slitna kvar- ter, ligger bokhandel, ett par klädaffärer, glasskiosk och krog. Men många skyltfönster är tomma, eller täckta med brunt omslagspapper. Stadskärnan liknas vid de gamla östländerna, före murens fall. På kvällarna vill och vågar få Landskronabor röra sig i centrum. När den lokala biografen i början av 2000-talet visade Lars von Triers storfilm Dancing in the Dark bestod publiken av tolv personer. Landskronaborna föredrar – om de har råd och möjlighet – att åka till Helsinborg eller Lund när det vankas konsumtion. Många åker också till Center Syd eller Väla, shoppinglador i stor- format på den skånska åkern. Landskrona är inte som andra städer, säger somliga. Staden sörjer fortfarande det avskaffade varvsstödet. Först dog textilindustrin, sedan det stora varvet. Under 1980-talet sörjde Landskronaborna. I början av 1990-talet satsade kommunen på flyktingförläggningar och stor invandring. Och 2006 röstade var femte Landskronabo på Sverigedemokraterna.

Staden har en stolt historia, med en lång rad besvikelser och vittflygande drömmar i det förflutna. En gång fantiserade Socialdemokraterna om att här – längs den vackra stranden, vid det gamla Citadellet från mitten av 1500-talet – anlägga norra Europas största hamn för kolimport. Så skedde aldrig. Där stadshuset ligger idag låg en gång ett av stadens många sockerbruk. Utanför stan, mellan Borstahusen och Säbyholm, ligger ännu på 2000-talet stora för- söksfält för betförädling.
1413 gav Erik av Pommern stadsprivilegier till Landskrona. Några år tidigare hade han köpt mark där staden sedan kom att växa fram, i Södra Säby. Han lät tyska karmelitermunkar bygga ett kloster där, och staden byggdes medvetet som ett sätt att ta upp kampen mot den mäktiga Hansan. Stadskyrkan, S:t Johannes, byggdes stor och ståtlig – mer än 70 meter lång, med ett torn på över 40 meter. Redan på 1400-talet fanns alltså storslagna planer för Landskrona, tydligt kopp- lade till stadens läge och dess naturliga hamn. I Erik av Pommerns planer ingick också de nya möjligheter till goda relationer med utländska köpmän som han genom byggandet av Landskrona kunde skaffa, oberoende av Hansans makt.

De möjligheter Erik av Pommern såg i Södra Säby kunde stadens invånare leva gott på i flera hundra år. Invandring förekom frekvent genom historien, och visst kunde den ibland väcka uppmärksamhet eller konflikt – men inte mer än på andra håll. Historikern Åke Jönsson rapporterar om den nyfikenhet stadens ”första neger” rönte, när han dök upp under 1700- talet. Familjen Schlasberg, polska invandrare som började som lumpsamlare och byggde en framgångsrik textilindustri i staden, betraktades med snabbt övergå- ende misstänksamhet. Men de 4200 exjugoslaver som anlände på kort tid i början av 1990-talet tittade invånarna på med betydligt längre blickar, trots att staden redan på 1960-talet haft en betydande invandring från just Jugoslavien (och flera andra länder).

Många Landskronabor är fortfarande traumatiserade av de stora industrinedläggningarna. Malmö skaffade en högskola, Landskrona har en fempoängskurs omarbetarrörelsens historia, som Lunds universitet håller i. Staden söker sin identitet, och hittar den varken vid Gamla kyrkans grund – ruinen efter S:t Johannes, eller vid de rostiga stillastående lyftkranarna i stadens hamn.
På en av Citadellets vallar står en lejonstaty, med den ena framtassens klor sträckta mot grannlandet Danmark. För någon generation sedan sågade okända förövare av lejontassen en natt. Man tyckte att symboliken, med Danmark som fiende, var missvisande. Numera åker skåningar över Öresundsbron till grannlandet. Förr gick stora bilfärjor från centrala Landskrona till Köpenhamn. Under min skoltid bantade bilfärjorna och blev mindre passagerarfärjor. I maj 2010 motionerade Socialdemokraterna i kom- munen om ett återupprättande av Köpenhamnslinjen, för att locka turister och återknyta till en ”stark historisk tradition av båtförbindelse med Köpenhamn”. Motionen avslogs, skattesubventionerad färjetrafik ansågs inte tillhöra den kommunala kärnverksamhe- ten. Landskronaborna, som lever i hjärtat av Örestad, får helt enkelt fortsätta ta tåget till Malmö eller Helsingborg om de vill besöka det många av dem ser som sin huvudstad.

I ena hörnet av Rådhustorget delar Socialdemokraterna ut röda rosor. Med bara veckor till valdagen 2006 passar Niklas Karlsson på att prata med väljare. Han är kommunalråd i Landskrona och arbetarekommunens starke man, näst sin far, riksdagsledamoten Anders Karlsson (S). I andra ringhörnan delar Torkild Strandberg ut flygblad och Folkpartigodis. Han är riksdagsledamot (FP) och kommunens oppositionspolitiker nummer ett. På valdagen kommer hans parti att få 22,47 procent av rösterna i kommunalvalet. Torkild Strandberg får 1067 personkryss i valet, 34,80 procent av Folkpartiets röster. Niklas Karlsson får 495 röster, 13,05 procent av Socialdemokraternas. Strandberg lämnar riksdagen och blir kommunstyrelsens ordförande. Folkpartiet styr i minoritet tillsammans med Miljöpartiet och Moderaterna. Niklas Karlsson blir oppositionsråd.
Försommar 2010. Det är ett par månader till valet. Med jämna mellanrum har Landskrona hamnat i riksmediernas intresse. Senast handlade det om att en äldre dam avled efter atthablivitangripenpå en parkeringsplats. Det har också handlat om skolelever som skjutit fyrverkeripjäser mot kamrater och lärare, om andra former av krimi-nalitet och våld. Ibland handlar det naturligtvis om att Sverigedemokraterna fick många röster här 2006. Ibland handlar det rentav om någonting positivt, men Landskrona som skräckexempel är oftast mediernas melodi.

På torget i Landskrona pågår bok- och grönsakshandeln. Längs gågatan syns flera nya affärer. Kedjorna H&M, Gina Tricot, Håkanssons, Subway och Espresso House har etablerat sig här, liksom flera lokala entreprenörer. Stadskärnan sticker inte längre ut, den ser ut som vilken svensk småstad som helst. Kanske har Landskrona börjat resa sig ur sin nästan 30-åriga identitetskris och depression. Såren efter det avskaffade varvsstödet läker långsamt här, men numera kan Landskronaborna ta en latte medan de funderar på framtiden.

Ida Thulin är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån och före detta redaktör för Liberal Debatt.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar