Med rymden, mot framtiden! Liberal Debatt intervjuar Christer Fuglesang

Rymdresenären Christer Fuglesang är tillbaka på jorden. I fortsättningen ligger hans fokus på att väcka intresse för rymden hos framväxande generationer svenskar. I höst kommer barnboken ”Rymdresan”. Eventuellt blir det fler böcker på samma tema.

Fuglesang har ett brinnande intresse för teknik och gör vad han kan för att sprida budskapet om vikten av att Sverige satsar på naturvetenskap. Han har bland annat ingått i den av regeringen tillsatta Teknikdelegationen. Numera ingår han också i juryn för det så kallade Pi-priset vars syfte är att uppmuntra populärvetenskapliga böcker och skrifter. Liberal Debatt fick möjlighet att träffa Fuglesang för ett samtal. Det blev en diskussion om rymddrömmar, kreativitet och klimatproblem.

Det verkar som att du har en ambition att vara folkbildare när det gäller naturvetenskap.
– Jag önskar att vi kan få mer teknik och natur- vetenskap i samhället. Fler som studerar den typen av ämnen. Mindre irrationellt tänkande och mer rationellt tänkande. Jag har varit medlem i föreningen Vetenskap och folkbildning sedan början på 1980- talet, nästan från starten. Bortsett från att jag gärna argumenterar för det här har jag väl aldrig varit någon agitator. Men jag har en bättre plattform idag än för 20 år sedan.
Ser du barnboken som ett led i det arbetet?
– Ja, det kan man säga. Det var kul att berätta den här sagan och så fick jag inspiration till att göra en bok där berättelsen är förankrad i fakta.

Är det för lite fokus i Sverige på det rationella och vetenskapliga?
– Det kunde vara mer. Inte bara i vårt land. I hela västvärlden breder New Age och liknande rörelser ut sig. Man hade närmast förväntat sig att det skulle gå mot mindre och mindre sånt där. Att utvecklingen istället går i riktning mot mer rationellt tänkande. Vi ligger ganska bra till i Sverige. Det är värre i andra länder. Jag har sett en del av vidskeplighet i exempelvis Ryssland. I USA finns ett starkt motstånd mot evolutionsteorin och så vidare. Relativt sett ligger vi bra till men det kunde gärna vara mycket mera.
Vad beror det på att det ser ut som det gör?
– Visste man det vore det mycket lättare att komma åt roten. Det går ju bara att spekulera. Tongivande personer i samhället har inte varit tillräckligt övertygande och istället är det andra som kommit fram. Det bottnar kanske också i hur hjärnan fungerar. Vi är ibland mer styrda av känslor än förståndsmässigt tänkande. Jag vet inte varför vi inte blivit kvitt det här. Kanske är det ett behov som finns hos oss.
– Sen har vi den här utbredda synen som går ut på att verkligheten är relativ. Det vill säga att det som är sant för mig behöver inte vara sant för dig. Jag tycker det är rent flum. Man får ha vilka åsikter som helst men inte vilka fakta som helst. Det är en viktig skillnad.
– Det kan hänga ihop med att naturvetenskap och teknik har tappat i skolan under de senaste 40 – 50 åren. Bland annat därför att lärare inte har fått den uppmärksamhet, status eller lön de förtjänat. Det är i de ämnena som rationellt tänkande kommer fram allra tydligast.
Kan man säga att det svenska välståndet bygger på ingenjörskonst?
– Absolut och där får vi inte tappa. Det brukar ju anses vara lite nördigt att vara ingenjör. Det är en felaktig bild, en karikatyr som är svår att komma ifrån . Jag hoppas att vi kan ändra på den attityden. Det handlar väl om att visa att ingenjörer inte är så fyrkantiga.

Det var länge sedan du bodde permanent i Sverige. Hur tycker du att Sverige förändrats?
– Jag flyttade ut 1988. Från min horisont tycker jag att det i huvudsak gått till det bättre. Det här med försvagad ställning för teknik och naturvetenskap är något som började tidigare och som har pågått fram och tillbaka hela tiden.
Hur står vi oss i konkurrensen internationellt? Blir vi frånåkta av Kina och Indien?
– Jag tror att det handlar om att skapa kreativa miljöer. Det gäller att få till stånd arbetsförhållanden som gör att internationellt meriterade forskare vill komma hit. Bland annat när det gäller skatter. Det kan uppfattas som provocerande men den typen av förändringar kanske är nödvändiga.
– Vi är inte så dåliga på att ta fram idéer och det går bra för storföretagen. Ett problem i Sverige är dock att utveckla idéerna och se till så att enmansföretagen kan bli, åtminstone, mellanstora. Där ser jag en skillnad mot USA. Sen är frågan om det handlar om attityder eller om skattenivåer eller lagar och regler. En klar skillnad är amerikanernas riskbenägenhet. De är inte så rädda för att det ska gå åt skogen. Ibland sägs det, jag vet inte om det är sant, att det nästan är en merit att ha gått i konkurs. Då kan man säga att man har erfarenhet, att nu vet jag hur jag ska göra nästa gång. Där har vi något som vi behöver lära oss.

När väcktes drömmen om rymden hos dig?
– Jag har alltid gillat att resa och har alltid varit intresserad av forskning. Jag kan inte säga att jag som tonåring drömde om att jag skulle bli astronaut. Det var någon gång i mitten av 20-årsåldern som jag fick den här tanken att om jag någon gång får chansen att ta mig ut i rymden så gäller det att försöka ta den.
– Jag fantiserade lite om att jag som forskare skulle utföra experiment som krävde rymdresor. Jag hade också olika tankar om att söka till Nasa. Det var först när jag kom till Cern (partikelfysiklaboratoriet utanför Genève) som jag upptäckte att det fanns en möjlighet att via ESA (europeiska rymdorganisatio- nen) åka upp i rymden. Då hoppade jag direkt på det och sökte.
Det är fascinerande med människor som vågar tänka den sortens tankar. Att man faktiskt kan åka ut i rymden. Vi är väl inte ett land av drömmare. Det är inte så vi svenskar brukar fungera.
– Det är kanske så, vi är möjligtvis sämre på det än andra. Jag har själv alltid haft olika drömmar. Men i Sverige är vi inte direkt ute efter att göra storvulna grejer bara för att det är häftigt. Sånt gör vi inte. Det bidrar nog till att det är svårt att få till någon ordentlig entusiasm kring satsningar på rymden. Vi är nog väl- digt jordnära i Sverige. Både på gott och ont.

Du har blivit kritiserad av Gudrun Schyman som hävdade att rymdraketer är dyra leksaker för förvuxna pojkar.
– Jag tolkar hennes grej som att hon tog chansen att höras i debatten. Det Schyman skrev kändes ganska långsökt.
– Det som visar sig om och om igen är att pengar som är inne i rymdverksamheten kommer tillbaka, beroende på hur man räknar, med en faktor på mellan fem till 20. Satsningarna driver fram unika teknologier som kan användas på många andra sätt i samhället. Det är frågan om hur vi ska få fram den nya tekniken och ett sätt är att satsa på rymden.
– Det är klart man kan ju fråga sig om rymdforskningen i sig är till någon nytta. Vilken nytta har vi egentligen av att se de här vackra bilderna från Hubble? Svaret är väl att det närmast har ett kulturellt värde. Många människor tycker det är fantastiskt fascinerande att få reda på hur det går till när stjärnor föds. Det innebär ingen praktisk nytta och leder inte till några nya apparater. Det handlar istället om att tillfredställa vår grundläggande nyfikenhet som människor.
– Jag är övertygad om att vi så småningom kommer att kunna leva och bo på andra planeter och utnyttja resurserna där. Och det kommer att vara enormt utvecklande för mänskligheten.

Men är det inte lite motsägelsefullt? Dels det rationella och sedan den här fantastiska drömmen om att vi ska ut i rymden?
– Man kan ju vända på det och säga varför skulle vi inte göra det? Varför ska vi bara leva på jorden? Gör vi livet på jorden bättre av att inte åka ut i rymden? Det finns ingen anledning att stanna upp på några fronter. Utvecklingsmöjligheterna är gränslösa och det ligger också i vår natur – människan har alltid strävat efter att överskrida gamla gränser. Vi utvecklar oss själva genom att kunna bo på andra ställen. Jag menar att vi kan utveckla en helt ny ekonomi baserad på att vi bor på andra planeter, vi kan exempelvis utnyttja resurser från asteroider med material som inte finns på jorden.
– Sen är det så att människor kommer att åka tillbaka till månen och åka till Mars. Frågan är om vi européer och svenskar vill vara med på den resan. Förr eller senare tar mänsklig- heten nästa steg. Gärna förr och med oss som aktiva deltagare.

I klimatdiskussionen dyker det ibland upp åsikten att roten till det onda är mänsklighetens hybris. Det hävdas att det som gäller nu är nolltillväxt och att vi måste bromsa utvecklingen.
– Det där är verkligen bullshit. Det finns inget egenvärde i att använda så lite energi som möjligt. Allt handlar i grunden om att man inte tagit med effekter- na av olja och kol. Det har varit för billigt att använda fossila bränslen. Räkningen har skjutits på framtiden. På sikt är det tekniken som kommer att lösa det men tekniken jobbar inte i ett vakuum utan finns hela tiden i en politisk och social kontext. De måste växelverka med varandra.

Tidigare har du sagt att du är intresserad av att engagera dig politiskt.
– Jag har väl sagt så här att visserligen så är politik intressant och i princip skulle jag kunna tänka mig att engagera mig. Men min fru är rätt mycket emot det. Just nu har jag inga direkta planer. Sen tror jag att jag har större möjligheter att påverka opinionen utanför partipolitiken.

Carl Lagerqvist är redaktör för Liberal Debatt.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar