Skip to content

Krönika: Har Alliansen ett bäst-före-datum?

Det har hunnit gå sex år sedan de fyra borgerliga partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson i Högfors, tittade på badtunnan och bildade Allians för Sverige. Sedan dess har Alliansen inte bara vunnit val, utan också fråntagit Socialdemokraterna deras särställning i svensk politik och redan före valet tvingat dem att göra upp med MP och V. Mot den bakgrunden är det lätt att ge sitt stöd till ytterligare fyra år av Allianssamarbete. Men sen då – efter 10 år? Har Alliansen ett ”bäst före” datum?

Icke, säger en del av borgerligheten, ledd av Svenska Dagbladets ledarsida. Enligt den är det ju mer av borgerligt samarbete, ju bättre. För den är Alliansen ett uttryck för en gemensam borgerlig värdegrund och ett verktyg för ett permanent svenskt värderingsskifte i borgerlig riktning. Därför bör Allianssamarbetet fördjupas: gemensamt regeringsalternativ bör bli formell valallians, ungdomsförbunden och åtminstone ett par av de borgerliga partierna bör slås ihop. Det är en naturlig ståndpunkt ifall man ser sig själv som allmänborgerlig, eller om man tillhör Alliansens högerfåra. Den är mindre naturlig om man kommer till Alliansen från den politiska mitten.

Mittfältet i svensk politik har traditionellt ockuperats av två partier – Center- och Folkpartiet – som har fungerat som broar mellan blocken. Viktiga politiska frågor har ofta lösts genom överrenskommelser över blockgränserna, vilket har skänkt långsiktighet till svensk politik då tagna beslut inte rivits upp bara för att makten förflyttas mellan blocken. Med Allianssamarbetet riskerar dock det politiska mittfältets roll att förändras.

För det första, såväl en grundförutsättning för, som ett resultat av, Alliansprojektet har varit Moderaternas förflyttning mot mitten. Som en konsekvens har utrymmet mellan S och M förvandlats till ett politiskt ingenmansland sedan de traditionella mittenpartierna, sammanpressade mellan svensk politiks kolosser, förflyttat sig ut på högerkanten för nytt politiskt syre. Där kan de knappast agera broar mellan blocken.

För det andra, det är en av Allianssamarbetets grundprinciper att politiker först förhandlar fram regeringsalternativ som väljarna sedan får ta ställning till istället för att väljarna först säger sitt om partierna som med sina mandat som grund förhandlar fram en regering. Det ger mittenpartierna ett svagare mandat att ingå blocköverskridande överrenskommelser, även när båda regeringsalternativen saknar majoritet, då det i första hand är de olika regeringsalternativen och inte partierna som har förtjänat sina mandat. Detta har med tydlighet illustrerats av debatten kring hur man ska gå tillväga för att något av de två regeringsalternativen ska kunna bilda regering, även om båda saknar majoritet – i fall Sverigedemokraterna tar plats i Riksdagen – istället för att öppna för ett blocköverskridande samarbete.

Allianssamarbetet innebär därför ett genuint dilemma for mittenpartierna. På kort sikt innebär det både att de ingår i regeringen och att de kan sätta mittenpolitik i praktik. På längre sikt, däremot, riskerar de att förlora sin identitet och, till råge pa det, Sverige sin förmåga till blocköverskridande sammarbete.

För de som kommer till Alliansen från den politiska mitten är därför utmaningen att främja Alliansen nu och samtidigt hålla det politiska mittfältet öppet. Det gäller att under valkampanjen klargöra skillnaderna mellan Alliansen och vänsteroppositionen men att samtidigt, efter valet, motverka en fördjupning och formalisering av Allianssamarbetet och, helst, stärka mittrelationerna med MP och S. Med andra ord så väntar en svår balansgång för mittenpartierna, i alla fall om de vill bevara det politiska mittfältet.

Martin Liby Alonso är krönikör i Liberal Debatt.