Ett inlägg om debatten om debatten om varför vi inte tog debatten

Måndagen den 20 september är Segels torg fullt av människor. Den gamla dängan ”Inga rasister på våra gator” ekar mot Kulturhusets fasad, och alla är där. En träningsoverallsklädd kille i 17-årsåldern står som en påve på den lilla avsatsen och ömsom hetsar, ömsom tystar massorna. Det finns ingen högtalaranläggning, men däremot vajar en röd flagga som det står ”Revolution” på över talarna. Trots killens försök är det dock få som hör vad som sägs, och lika bra är kanske det. Min kompis tycker sig höra att Dror Feiler skyller på Folkpartiet för att SD sitter i riksdagen, och det känns nästan skönt att jag inte vet om det är sant eller inte. Ingen bråkar, alla verkar vara nöjda över att vara tillsammans och dela den frustration man känner över valresultatet.

Debatten om varför SD är där de är och vems fel det egentligen är att man inte tog debatten, är redan på repeat. Det är ingen överraskning att vi har rasister i riksdagen. Det är en trend som har funnits länge, och det är nästan allas fel att de är där. Det är mitt fel och förmodligen också ditt fel. Det är din grannes fel och det är statsministerns fel. Alla som kunde ha pratat mer om varför det mångkulturella Sverige är bra, bär på en skuld. Det känns stundom som om tonen blir desperat i debatten om debatten, som om man hoppfullt klamrar sig fast vid idén om att en metadebatt faktiskt är det som kan få allt att bli bra igen.

Har vi ett annat Sverige nu än för tio, tjugo eller trettio år sedan? Svaret på den frågan är tveklöst ja. Invandringen har gjort att vårt land har förändrats. Men det har Internet också gjort. Liksom larm om pandemier, 11 september, Lavaldomen och psykiatrireformen. Det fina med demokratier är att de rör sig. Det dåliga med demokratier är att välstånd gör att människor slappnar av och inte längre tänker på hur bra vi har det. Vi har inte sett potentialen i varje person som har kommit till Sverige. Vi har inte uppmuntrat, välkomnat eller varit särskilt trevliga. Vi har haft ett system där en nyanländ flykting får vänta i genomsnitt under 7 år innan han eller hon får jobb.

Sverige har inte blivit hårt, vi hårdnade för länge sedan. Men på Plattan i måndags var det värme och kärlek. Det var en del av det Sverige som också finns och som kanske behövde skakas om lite för att komma fram igen. Politikens största utmaning från och med nu är inte att metadebattera. Det är att ta vara på det engagemang som har bubblat upp och förvalta det. Få fler (framför allt unga) att engagera sig politiskt, bry oss mer om varandra, våga fråga om det vi inte förstår och lära oss mer. Det är så, och inte genom metadebatter, som vi motarbetar rasismen och bygger vidare på världens kanske bästa land.

Miriam

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar