Carl Adolf Murray

Från u-land till i-land på mindre än 100 år. Sverige gjorde en gång en resa betydligt större än den globalisering som nu sker. Två äldre människor från olika samhällsgrupper minns det 1900-tal de levt och ger en bild inför framtiden.

1900-talets stora exportprodukter järn, trä och pappersmassa förlorar allt mer i betydelse för Sveriges ekonomi och därmed försvinner också många brukssamhällen. De samhällen och den struktur som växte upp under 1800-talets andra hälft blomstrade under 1900-talets första. Sågverk, pappersbruk och järnbruk bidrog starkt till urbaniseringen, infrastrukturen stärktes samtidigt som bankväsendet tog vid. Men ännu så rådde stor fattigdom och lagar om arbetstid, barnarbete och rösträtt saknades. I Gävleborgs län hade bruken helt avgörande betydelse för människors levnadsmönster och standard. Sara Backman, 95 år gammal, i Harmånger, Hälsingland var ett av 16 syskon i en fattig arbetarfamilj.

– Alla var fattiga när jag var barn. Det fanns alltid mat men aldrig pengar. Ingen hade någon utbildning utan levde som bönder eller tog de tillfälliga arbeten som fanns hos dem eller i städerna. Men min far var mjölnare så vi hade alltid tillgång till bröd. På somrar och höstar plockade man bär, odlade potatis och de som kunde och fick jagade. Själv ville jag inte bli bondpiga efter folkskolan så jag blev hembiträde åt en familj i Sundsvall.

Carl-Adolf Murray, 97 år gammal, i Hammarby, Gästrikland, som ett av nio barn i en välbärgad prästsläkt blev han uppfostrad på ett traditionellt strängt sätt, dock alltid med en ljus syn på tro och kärlek. Släkten Murray härstammar ursprungligen från Skottland men många spreds vidare därifrån till Tyskland och Sverige. Carl-Adolfs mormor var judinna men hans föräldrar kristna.

– Min far var kyrkoherde i Forsmark fram till att jag var åtta år gammal och sedan flyttade vi till Hudiksvall där jag bodde till det att jag fyllde 18 år. I skolan var jag inte vidare duktig men visste tidigt att jag ville bli präst som min far. Min farfar var professor och läkare och genom hans arv kunde jag studera till präst i Uppsala och bli vigd 1941 utan några studieskulder, till skillnad från de flesta av mina kamrater.

När vi talar om 1900-talets stora händelser tycks de båda världskrigen ofrånkomliga. Av första världskriget 1914-18 är minnena fragmentariska men det andra världskriget 1939-45 blev en del av vuxentiden för dem båda.

– Jag minns inte så mycket av världskrigen i sig förutom rädslan och fattigdomen berättar Sara som flyttade till Stockholm som vuxen, nu gift med mannen Olof som fått arbete på en förnicklingsfabrik. Själv var hon portvakt intill Högalidskyrkan och drygade ut inkomsterna med att ibland klä om möbler och måla.

– En sak minns jag tydligt från kriget och det var då ett av ransoneringskorten jag hade hand om kom bort. Någon i huset hade av misstag fått två men ingen berättade vem så då fick jag istället vara utan kaffe den månaden.

Carl-Adolf var gruppchef för ett pansarvärn och tjänstgjorde två och ett halvt år inom militären.

– Jag blev stationerad i både Skåne och Värmland. Vi hade roligt men det var långa dagar av arbete. Alla var rädda för Sovjet och bolsjevismen men även Tysklands nazism och Hitler skrämde. Många imponerades av Tysklands nya vägar, vapen, mat till fattiga och stora tal men människosynen var fruktansvärd. Under andra världskriget anmälde jag mig som frivillig till Finland. Jag hade tagit farväl av familjen och grät men jag var tvungen att följa mitt samvete trots att jag räknade med att stupa. Finlands sak var vår! Men så blev det fred innan jag hann åka iväg och jag fick göra andra insatser istället.

1900-talets svenska politik började som i huvudsak konservativ och blev sedan socialistisk under lång tid för att numer bli mer liberal. Vid en ålder närmare 100 har båda sett denna utveckling, säkerligen på gott och ont? Sara och Carl-Adolf tycker dock inte själva att de är särskilt politiska och ser snarare ideologierna som en bisak i sina liv.

– När vi fick barn så flyttade vi tillbaka från Stockholm till Hälsingland och började arbeta på Strömsbruk. Där röstade alla arbetare på socialdemokraterna och alla bönder runt omkring i trakten röstade på Bondeförbundet. Just några andra partier som liberaler och kommunister fanns inte i bygden då, berättar Sara.

– Jag ärvde min politiska syn av min far. Högern har alltid varit min politiska hemvist men jag måste medge att jag betydligt bättre kan återge kyrkans svängningar i samhälle och tid än de politiska ideologierna, understryker Carl-Adolf.

Sara Backman

På frågan vilka stora reformer som de tycker varit de viktigaste, svarar Sara barnbidrag och åtta timmars arbetsdag medan Carl-Adolf betonar den allmänna rösträtten och du-reformen.

– På bruket var det oerhört noga med arbetstiderna och ingen fick arbeta varken för mycket eller för litet. Och visst fick vi det bättre och bättre. Som unga åkte vi moped till arbetet, det gjorde nästan alla men senare fick de råd med bilar. En gång på 1950-talet fick vi till och med en resa till Teneriffa av företaget. De gav oss en och en halv biljett så vi behövde bara lägga till för ytterligare en halv biljett för att kunna åka, både jag och Olof. Först ville jag inte, jag var rädd att planet skulle störta, men sedan åkte vi och det var varmt och soligt. Jag var så mallig då resten av kamraterna från jobbet anlände några dagar senare och jag redan lärt mig att hitta därnere och kunde visa runt dem trots att vi var utomlands och allt, säger Sara stolt.

– Här i Gästrikland var brukspatronen Thore Petré en av de stora liberala tänkarna före sin tid. Inspirerad av franska revolutionen föreslog han allmän rösträtt redan på mitten av 1800-talet. Vid sina bruk i Hofors, Hammarby och Kungsfors bedrev han skola för arbetarna och sade offentligt att en smedsson från Hammarby lika gärna som en brukspatron torde få sitta i riksdagen om han kunde tala för sin sak och hade folkligt stöd vilket resulterade i att Petré fick besöksförbud på kungliga slottet. Personligen skulle jag säga att den allmänna rösträtten som socialdemokrater och liberaler genomförde är 1900-talets största reform. Men även du-reformen gjorde att folket kom närmare varandra och det gamla klassamhället delvis suddades ut, säger Carl-Adolf.

I skrivande stund har Sverige en stor debatt om stora industriföretag som Volvo och Saab där vissa applåderar globaliseringen medan andra räds den. Kunnande i språk och IT slår ut det mekaniska och jordbruk och fiske existerar inte längre i mindre skala. Hur tror ni att det kommer att gå för vårt land i framtiden?

– Bara bra, säger Sara och berättar att hennes generation, som hade de mycket kärvt, var tacksamma då de kunde ge sina barn en bättre uppväxt. Frågan är bara om barnens barn förstår att de kanske till och med fått det för bra?

Carl-Adolf oroas inte för Volvos inträde på den kinesiska marknaden men tror inte på Spykers övertagande av Saab. Han ställer sig en annan svår fråga.

– Hur vi ska göra om femtio år då mer en hälften av vår befolkning kommer att vara över 100 år gammal? Han svarar själv att ingen vet, men att man kanske löser det också? samt avslutar med att säga att han tackar Gud för varje dag han får leva och tillägger sedan att Sverige nu befinner sig i en brytningstid. “Precis som när de första kristna anlände till Sverige, då med sin asatro, eller då protestanterna bröt sig loss från katolska kyrkan har sekulariseringen fört in oss i en ny tid då majoriteten väljer bort religionen i vårt land. Men jag hyser mitt hopp till Gud och tror att alla saker går i konjunkturer så även politik och religion.”

Per Hånell är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.