Den nygamla mitten

Alla vill prata om mitten. Sedan de fyra borgerliga partiledarna (med Leijonborg istället för Björklund) möttes hemma hos Maud i Högfors, har svensk politisk debatt blivit allt mer blockfokuserad. I debatten och formuleringen av politiken har Sverige sju riksdagspartier. Men när det handlar om regeringsmakten finns bara två.

Alliansen bildades för att det var det enda sättet som de borgerliga partierna kunde slå ut socialdemokraterna på.
Liberaler och konservativa beslöt att sänka sina nävar och knyta dem i fickorna istället för i debatten. Den allmänborgerliga väljaren som helst av allt ville sänka skatten jublade. Ideologerna lade pannorna i djupa veck och fick se hur gamla principer försvann i kompromisser och fokusering på vad som var möjligt istället på vad som var önskvärt.

När det började dra ihop sig mot valrörelse insåg socialdemokraterna att de skulle få göra samma resa för att slå ut Alliansen. Partiet som i nästan hundra år navigerat Sverige som en stor tankbåt har även de tvingats att stoppa undan sina idéer till förmån för kompromissande med vänstern och de gröna. På ledarsidor och från statsvetenskapliga institutioner glimmade det till av entusiasm – nu blir det blockpolitik! Vad händer med valsystemet, hur kan vi kalkylera taktikröster? Vem hämtar whiteboardpennor till fyrfältaren?

Med risk för att visa upp en förenklad bild av höstens val, finns två olika diskussioner om hur en helt vanlig väljare kommer att agera. Antingen kan de två blocken utgöra så pass tydliga alternativ att man söker sig till ett alternativ inom de koalitioner som har bildats. Eller så kan blocken skrämma bort dem som anser att det inte finns plats för deras åsikter inom blocken och därför väljer ett mindre parti.

Men frågan är hur stor skillnad de senaste fem åren egentligen har gjort. Tittar man på Sverige utifrån växer ett annat land upp. Mer ofta än sällan cirkulerar tidningsartiklar från utlandet där bilden av Sverige är som ett Fylke – pittoreskt, under- ligt och fjärran. Nu senast handlade det om en artikel i New York Times: ”The Female Factor – In Sweden men can have it all”, där Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson refereras i beskrivningen av den svenska synen på maskulinitet. Även om jag kan önska att de hade rätt när de beskriver hur viktigt män tycker det är att ta ansvar för hus och hem, är det trots allt så att många ägnar sig åt andra saker på sin fritid än surdegsbröd, trendiga långkok och konversation med de andra papporna i designerjeans.

I den amerikanska valkampanjen blev bilden av Sverige så underlig att Jon Stewart gjorde ett humorinslag om ”Sweden – the socialist nightmare” där Leif Pagrotsky svarade på frågor och poserade med snygga tjejer, och Robyn visade upp sin sopsorteringsstation under köksbordet.

Nu har inte Sverige någon socialistisk mardrömsregering längre, men inslaget skulle lika gärna kunna ha producerats nu. För även om vi som är politiskt intresserade svenskar upplever att det händer mycket i politiken, handlar regeringsmakten om att få konsensus att verka så sexigt som möjligt. Nu när moderaterna har makten är de mot en uppluckring av LAS, vill inte sänka skatten för de rikaste och beter sig som om de vore socialdemokrater. Varför? Jo, för att de vill behålla makten.

Svenskar har aldrig röstat för förändring. Istället för röstar man för förbättring. Och visst kan man hävda att det inte går att förbättra utan att förändra. Men det är inte så svensken vill ha det. Vi tror på förbättring genom att masa oss framåt. Vi vill inte rusa in i framtiden, utan välja alternativ som man vet redan fungerar. Det är inte fel att utgå från att det blir trångt i mitten i höstens val. Men frågan är om det inte är precis lika trångt som det alltid har varit. Nästa humorinslag bör kanske heta ”Sweden: the pragmatic nightmare”.

Miriam Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar