Den nya mitten

Aldrig tidigare har de traditionella mittenpartierna varit svagare. Samtidigt är det bara mittenväljarna som betyder något i kampen om regeringsmakten. Liberal Debatt riktar sökarljuset mot trängseln på mittfältet.

Vi börjar med en tillbakablick. Klubban faller i november 1973. Centerpartiets förtroenderåd avvisar planerna på ett samgående med Folkpartiet. En besviken Thorbjörn Fälldin tvingas konstatera att hans ansträngningar varit förgäves. Det blir inget gemensamt parti. Kraftsamlingen i mittfältet avstannar. I valet någon månad tidigare har Centerpartiet gjort sitt bästa val någonsin. Med 25,1 procent i ryggen behövs ingen utsträckt hand till andra partier, resonerar Fälldins partikamrater. Segerrusiga räknar de med att dominera svensk politik för en lång tid framöver. Regeringsmakten är inom räckhåll.

Resten är historia. Centerpartiet tillsatte visserligen statsministerposten tre år senare. Utvecklingen därefter har emellertid pekat skarpt nedåt. Steg för steg har mittenpartierna tappat mark till Moderaterna. I den senaste SCB-mätningen nåddes ännu en bottennote-ring. Jan Björklund kan bara räkna med 5,8 procent av sympatierna. Maud Olofsson har ynka 4,6 procent bakom sig. Moderaterna är samtidigt rekordstora med 29,2 procent.

Det är lätt att vara efterklok, men vad hade hänt om Centerpartiets förtroenderåd, för snart 37 år sedan, fattat ett annat beslut? Kanske hade Sverige haft fler borgerliga regeringar. Kanske hade Socialdemokraternas nedgång inletts mycket tidigare.
en lärdom från de senaste årtiondena är att väljarna misstror det borgerliga blockets regeringsduglighet. Det är också själva bevekelsegrunden för Alliansen. Samtidigt menar jag att man underskattar betydelsen av Moderaternas vänstervridning. Valrörelsen 2006 hade det borgerliga blocket ett ledande parti som utmanade Socialdemokraterna från mitten. Det är en stor och viktig skillnad jämfört med tidigare val.

Fram till och med att Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare låg tyngdpunkten till höger i såväl Moderaterna som i borgerligheten. Problemen för de traditionella mittenpartierna, det vill säga Centerpartiet och Folkpartiet, förklarades bland annat av att man var för små för att uppfattas som ledande på den borgerliga sidan. Väljarna misstrodde samtidigt Moderaternas högerlinje. Det var svårt för C och FP att på allvar ge sig in i kampen om mittenväljarna med Socialdemokraterna. Inte heller de enstaka försöken att rita om den politiska kartan och samarbeta över blockgränsen var särskilt lyckosamma. Efter att ha tappat taktpinnen till Moderaterna minskade handlingsutrymmet väsentligt för mittenpartierna.

Uppenbarligen efterfrågar väljarna ett tydligt alternativ till Socialdemokraterna. Det var utan tvekan den viktigaste faktorn bakom Moderaternas övertagande av den borgerliga ledartröjan på 1980-talet. På samma gång har det inte funnits något större stöd för ett definitivt brott med den så kall- lade svenska modellen. Attackerna på välfärdsstaten bidrog tvärtom till att stärka Socialdemokraternas maktställning. Ett socialliberalt regeringsalter- nativ hade haft större möjligheter att konkurrera om makten. Nyckeln till framgång i svensk politik är att ligga i mitten men samtidigt vara en benhård motståndare till Socialdemokraterna. Väljarna vill ha ett tydligt alternativ till Socialdemokraterna, men är inte intresserade av ett definitivt brott med välfärdspolitiken.
Mitten är egentligen ingen bestämd plats alls. Mitten är där den politiska brytningspunkten för tillfället är lokaliserad. Därför kanske det är konstigt för en liberal med en ideologisk grundad övertygelse att vilja befinna sig just i mittfältet. Förklaringen är enkel, mitten är där väljarna i detta ögonblick befinner sig. Opinionsbildning och påverkan handlar naturligtvis om mer än att vinna val. Samtidigt är förutsättningarna för en liberal politik bättre om regeringen består av liberala ministrar.

Efter fiaskot i det danska folketingsvalet 1998 sätter sig ledningen för det liberala partiet Venstre ner för att diskutera den kommande strategin. Socialdemokraterna har ännu en gång lyckats utmåla Venstre som opålitliga. Bland annat ofinansierade skatte- sänkningar bidrog till att undergräva Venstres ställning i valrörelsen. Med ett par hundra röster gick regeringsmakten förlorad. Statsministerkandidaten Uffe Ellemann-Jensen, långvarig utrikes- minister på 1980- och 1990-talet, med- delade strax därefter att han tar konsekvenserna av nederlaget och avgår som partiledare. Anders Fogh Rasmussen, vice ordförande och halvofficiell kronprins, är given som efterträdare. Tillsammans med partisekreterare Claus Hjort Fredriksen skapar han det som kommer att kallas nya Venstre.

Det finns intressanta paralleller mellan Fredrik Reinfeldt och Fogh Rasmussen. Båda har skrivit varsin nyliberal kampskrift. Mona Sahlin brukar läsa högt ur det ”Det sovande folket” för att få blodet att svalla hos socialdemokratiska gräsrötter. På samma sätt har danska socialdemokrater för vana att hänvisa till ”Fra socialstat til minimalstat” för att leda i bevis att motståndarsidan är ute efter ett genomgripande systemskifte på nyliberal grund. Som nyvald partiledare har Fogh Rasmussen som ambition att distansera sig från sin tidigare position som nyliberal sanningssägare. Nu handlar det om att Venstre ska axla rollen som regeringsbärande parti. Istället för att gå i konfrontation med den omvalda socialdemokratiska regeringen förklarar man sig villiga att göra upp med huvudfienden i viktiga sakfrågor. Syftet är att tvätta bort stämpeln som högervridna nejsägare. Partiledningen vill sända en tydlig signal om att partiet numera sätter landets bästa framför partinyttan och ideologiskt testuggande. Man utgör fortfarande ett tydligt alternativ till socialdemokraterna men gör det utifrån en mittenposition.
Tilläggas bör att det inte är första gången Venstre förändras. Genom historien har man av hävd varit ett bondeparti. Det är på landsbygden Venstres kärnfästen funnits. Under Uffe Ellemann-Jensens ledarskap börjar man mot slutet av 1980-talet göra inbrytningarna i städernas medelklass. Med en högerliberal profil appeller man till allmänborgerliga väljare som lockas att överge Konservative Folkeparti (Moderaternas systerparti). Men det räcker inte. Det krävs något mer för
ett genombrott i opinionen. Venstre behövde vinna folkets förtroende som statsbärande parti.

I boken ”tid til forvandling” beskriver journalisten Hans Mortensen hur Fogh Rasmussen under den här tiden inspirerades av det brittiska Labourpartiet. Trots de stora ideologiska skillnaderna hittade Venstres ledare gemensamma beröringspunkter mellan situationen för det egna partiet och brittiska Labours förnyelse. Precis som Labour hade Venstre under en lång tid varit utestängda från makten. Man uppfat- tades alltmer som ett evigt oppositionsparti. Stora delar av väljarkåren såg inte längre partiets som regeringsdugligt. Framförallt läser Fogh Rasmusen ” The Unfinished Revolution” skriven av Philip Gould – en av Tony Blairs närmaste medarbetare. Gould hade kanske inte föreställt sig att han skulle hjälpa den danska borgerligheten att utmanövrera Socialdemokraterna. Det är hur som helst vad som sker. Den nya mittenlinjen blir en succé. I folketingsvalet i november 2001 får Venstre 31,2 procent av rösterna och är därmed landets största parti.

Goulds recept på valframgång går i stort sett ut på att lägga örat mot marken. Ett politiskt parti som gör anspråk på att representera en majoritet av befolkningen måste beskriva verkligheten på ett sätt som gör att väljarna känner igen sig. I ”The Unfinished Revolution” berättar Gould utförligt om Labourpartiets ökenvandring under Margret Thatchers regeringsinnehav. I konfrontation med Thacthers Tories driver Labour allt längre ut på vänsterkanten. Man väljer en ledare, Michael Foot, som avgudas av den egna vänsterfalangen men uppfattas som ett skämt av resten av befolkningen. Labour verkar i det närmaste ointresserade av väljarna. Det är viktigare att vara trogen socialistiska käpphästar än att lyssna på missnöjet från människor som en gång tillhörde partiets kärnväljare. Gould försöker övertala Labourledningen att det finns poänger med att intressera sig för medelklassen. Med medelklassen menas inte en särskild inkomst- eller utbildningsnivå. Gould tänker snarare att det handlar om människor med ambitioner. Man nöjer sig inte med att vara en kugge i ett större maskineri. Medelklassen strävar uppåt och håller sig med ”småborgerliga” ideal. Villa, Volvo och vovve är ett annat sätt att uttrycka det. Tillsammans med andra likasinnade, bland andra Tony Blair och Gordon Brown, lyckas han efter hand skapa förutsättningar för en extreme makeover.

Det är visserligen sant att Labour förlorade makten i samband med valet tidigare i år. Det förtar dock inte effekten av det politiska jordskred som drabbade Storbritannien våren 1997. Det intressanta är inte att Labour förlorade makten 13 år senare. Det centrala är att Blair/Brown lyckades behålla nycklarna till 10 Downing street i tre mandatperioder. Positioneringen i mitten, driven del- vis av övertygelse och delvis av opportunism, lyckades bryta Tories dominans. De konservativa har inte längre monopol på regeringsmakten i Storbritannien. Mittenstrategin är kanske tråkig men den är på samma gång bevisat effektiv.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar