Dags för liberal motoffensiv

Tidigare i år (LD 2/10) skrev Adam Cwejman om  de etablerade partiernas oförmåga att hantera Sverigedemokraterna.

Foto: Emil Håkansson
Foto: Fredrik Hjerling

Vad har miljöpartiet gemensamt med Sverigedemokraterna 2010? Till synes lite. Varken sett till ideologi eller väljarbas har partierna något gemensamt. Men om det är något som förenar Sverigedemokraterna och Miljöpartiet så är det deras särställning i Svensk politik. Båda partierna har intagit positionen som tredjealternativ bortom de två maktpartierna. Detta behöver givetvis inte bygga på en faktisk ideologisk grund. Miljöpartiet har tonat ner sin utvecklingsfientliga ekologism samtidigt som Sverigedemokraterna har tagit bort de mest konfrontativa elementen i sin politik. Alla partier som aspirerar på att utöka sin väljarbas bortom kärnväljarna söker breddning.

Miljöpartiet har lyckats hitta den gyllene medelvägen. De har positionerat sig som det postideologiska alternativet. Varken vänster eller höger men med en lutning åt det idealistiska i många frågor. Partiet har anammat en idealistisk pragmatism och lyckats koppla samman sitt partinamn med en rad frågor som är på modet. Vurmen för det naturliga, närodlade, ekologiska och icketeknologiska bär med sig en rad positiva konnotationer. Den subtila civilisationskritiken får starkt gehör hos alla de som behöver en lam protest mot sina välutbildade, urbana och stressade liv.

Att sätta fingret på en tidsanda är svårt, att koppla samman ett partivarumärke med en tidsanda är ännu svårare. Men det är precis det Maria Wetterstrand och miljöpartiet lyckats med. Kanske är vinsten ett tecken på en ideologisk utmattning hos den svenska befolkningen. Man ger mindre utrymme till klassiska ideologier som socialism och liberalism och vänder sig istället till enfrågerörelser med koppling till aktuella ämnen.

Sverigedemokraterna är på sitt sätt också ett fenomen i svensk politik. Det är inte främst deras egen förtjänst utan snarare partiets kritiker. Det har skapats en enorm metadebatt om partiets vara eller icke vara. I brist på direkt bemötande av partiets politik har partiet lyckats monopolisera frågan om svenska samhällsnormer, multikulturalism och integration. Etablerade partier har antingen valt att antingen tala om partiet eller undvika att konfrontera problemformuleringarnas och argumenten. Det märkligaste är ändå hur viktigt det verkar vara att påpeka att SD har fel utan att resonera varför. Sällan ser man försök att förklara varför den egna sidan har rätt. Det är nästan som om SD hade en minoritetsregering och 95 procent av landet befann sig i opposition. Innan SD ens har lanserat sitt valmanifest har man bestämt sig för att de har fel. Och det verkar vara det enda man vill tala om. Segern ges till SD på walk-over.

SD har hamnat i positionen av att agera ensam opposition mot resten av riksdagspartiernas integrationspolitik. I själva verket är det ett kvitto på att etablerade partier har misslyckats med att formulera och kommunicera fungerande och visionära integrationsidéer. Målsättningen kan aldrig vara att skriva under på SD;s problemformulering, tvärtom, däremot måste viktiga integrationsmisstag diskuteras utifrån tydliga ideologiska positioner.

Den viktigaste målsättningen när det kommer till SD bör därför vara, när det behövs, att bemöta partiets politik sakligt utan den hysteriska huvudlöshet som kommit att prägla vänstern. På såväl den ideologiska som den sakpolitiska arenan finns det en rad områden där kontrasten mot liberal politik bör vara mer än uppenbar. Det behövs egentligen ingen ”handbok” över hur bemötandet av Sverigedemokraterna ska se ut. Det är urskiljningen av SD från resten av det politiska motståndet som förhindrar ett effektivt bemötande av partiets politik. När valrörelsen snarare handlar ”om” partiet och huruvida öppen debatt är önskvärd blir det tydligt för väljaren att etablerade politiker abdikerat ansvaret. Direkt debatt och presentation av tydliga motbilder är vägen fram. Det bästa sättet att hantera nationalistiska och främlingsfientliga partier är att göra på samma sätt som man vinner val på i största allmänhet; genom att prata om sin egen politik och förklara varför den är bäst givet alla andra alternativ.

Miljöpartiets roll är givetvis helt annorlunda än den Sverigedemokraterna innehar. Men miljöpartiet ogreppbara varumärkespolitik bör samtidigt vara partiets svagaste sida. Att avkräva partiet ansvar för sina visioner kan låta tråkigt men är samtidigt den enda lösningen. Partiet har alltför länge kommit undan med att vara oemotsagda, såväl ideologiskt som sakpolitiskt. Genom att inta platsen som det till synes harmlösa mittenalternativet neutraliseras alla invändningar på förhand. Men att peka ut partiets farliga energipolitik, kapitulation inför vänsterns skattesänkningar och den utvecklingsfientliga ideologin bör inte vara någon utmaning för liberaler.

Framstegsfientlighet och dystopiska visioner hör till partiets ideologiska kärna. Miljöpartiets politik bygger på ett hopkok av vaga orealistiska förhoppningar samt ideologiskt förvirrat tankegods. Att hitta tydliga konfliktlinjer är centralt, däremot ska det inte leda till en enfaldig angreppspolitik. Att inte presentera en tydlig motbild kommer att straffa sig i längden. När vissa förordar ett närmande och lärande av partiets framgångar är det istället på sin plats att bygga en konkurrerande vision som varken köper problembeskrivningar eller lösningar. I båda fallen måste målsättningen vara att hitta tydliga ideologiska konfliktlinjer, att lägga sig nära för att hoppas att något av framgången smittar är naivt och försvagar den egna politiska orienteringen.

Två tydliga misstag har alltså begåtts. I fallet med Sverigedemokraterna har det varit tydligt att ledande politiska företrädare inte förmått att debattera med Sverigedemokraterna på ett sansat sätt. Maud Olofssons framträdande i fyrans nyhetsmorgon med Jimmie Åkesson är skolexemplet. Den uppenbara paniken från de etablerade partierna måste upphöra om Sverigedemokraterna ska kunna hanteras och deras idéer ifrågasättas konstruktivt.

Vad gäller miljöpartiet har misstaget istället varit att undvika konfrontation och lägga sig närmare partiet retoriskt. Detta menar jag är helt fel lösning. Istället för att försöka rida på vågen av grön idealism bör man skapa en tydlig motbild.

I takt med att politiken mer handlar om konsensus och utslätning av ideologiska skiljelinjer måste en motsatt rörelse inledas. Moderaterna har i strävan efter att bli ett statsbärande parti utåt kapitulerat alla anspråk på ideologiska visioner. Ord som ”frihet” och ”individ” stryks helt till förmån för konsensustänk och kapande av ideologiskt vaga begrepp. Rörelsen är inte förvånande men borde lämna dörren öppen för ett framåtsyftande liberalt parti. Varje rörelse bör leda till en motrörelse. Både MP och SD framgångar står för en ideologisk fattigdom men samtidigt en öppning för nya ideologiska strömningar i samhället. Att då hitta tydliga konfliktlinjer samtidigt som en sammanhängande liberal vision presenteras är den enda vägen framåt.

Adam Cwejman är förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet.

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

  • Helt riktigt att ta dessa två partierna tillsammans. Vi sitter ju i en kris alltsedan den orörda naturen började sina ut för oss. Innan dess gällde det att förädla naturen och få den uppfylla våra behov. Det var så européerna skaffade sig övertaget mot andra. Idag ändrar vi klimatet och får folk fly randområdena. Somliga hamnar hos oss. Miljöproblem + demografiska problem och ingen vet någon mirakelkur att sätta sakerna rätt. Sjukdomen kan inte botas, så låt oss bota symptomena. Det som kännetecknar miljöpartisterna och sverigedemokraterna lika starkt är en bottenlös naivitet. För visst kan inte vår civilisation räddas genom symptombehandling. Det krävs en särskild mentalitet för att hysa såna förhoppningar. Så när allt kommer omkring är de barn av samma modern.

    Svara

Lämna en kommentar