Partiet som borde slåss för friheten

partiet som borde slåss för friheten
av Ernst Klein, f d chefredaktör för Östgöta Correspondenten

Liberalismen utgör inte en politik för de redan starka. Dess värde är att den ger styrka åt de svaga. Detta måste folkpartiet levandegöra om partiet ska överleva.

När jag var mycket ung var det lätt känna sig radikal som liberal. Mot oss hade vi en socialdemokrati som tycktes fast beslutet att genomföra det perfekta förmyndarsamhället. Centern liksom högern var utpräglat konservativa partier. Det var en njutning att debattera mot unga högermän och höra dem håna våra krav på mera frihet.
Denna glädje varade dock bara några år. Partipolitiskt hade folkpartiet redan passerat sin kulmen. Genom att trampa fel i pensionsfrågan förlorade partiet alla möjligheter att vara ett alternativ för de pensionslösa arbetarna. Och under 60-talet upptäckte unghögern friheten samtidigt som vänsterungdomar återupptäckte socialismen.
Den unga liberalismen hade en kort glanstid, sedan var vi återigen i den för liberaler typiska inklämdheten mellan höger och vänster.

amerikansk inspiration
Per T Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet tror att folkpartiets problem är den frisinnade falangen som förhindrar partiet att med tillräcklig kraft svinga frihetens banér. Han har inte fattat att de flesta frisinnade redan flyktat till kristdemokraterna. Inte heller vet han att några av de kraftfullaste företrädarna för den liberala frihetligheten funnits just bland de frisinnade.
Frikyrkligheten och dess kamp för religionsfrihet, nykterhet och folkstyre är en av den svenska liberalismens viktigaste källor. Hans Lindblad har påpekat hur starkt inflytandet från den amerikanska frihetstraditionen kommit in den vägen.
Men sin styrka fick den svenska liberalismen av att den förenade klassisk liberalism med dess krav på näringsfrihet, frihandel och konkurrens med frisinnets insikt att frihet också krävde ett socialt ansvarstagande. Det är lätt att peka på hur de tidiga liberalerna vid sidan om sin kamp för rösträtt och frihandel också slogs för en skola för alla och för en grundläggande social trygghet för de gamla.
Med demokratins genomförande förlorade liberalerna sin största fråga. Samtidigt splittrades man i synen på hur alkoholens skadeverkningar skulle bekämpas. De frisinnades nykterhetsengagemang gjorde att de inte kunde förstå att alkoholbruket var en viktig del av livskvaliteten för många människor. De avvisade tanken på att man kunde nöja sig med att bekämpa missbruket och satsade på totalförbud.
Resultatet blev en partiklyvning. Liberaler och frisinnade återförenades först 1934. Det nya folkpartiet var till att börja med inte särskilt starkt. Sin kraft fick det av Bertil Ohlins syntes mellan frisinnets sociala ansvarstradition och stadsliberalernas ekonomiska liberalism.
När socialdemokraterna efter världskrigets slut hoppades på en socialistisk skördetid framstod Bertil Ohlins sociala liberalism som det moderna alternativet. Det bejakade sociala reformer, men avvisade statlig reglering av näringslivet.

folkpartiet – medelklassens parti
Sverige förvandlades dessa år från ett utpräglat bondesamhälle till ett stadssamhälle där tjänstemännen blev en alltmera viktig grupp. För dem som bejakade industrisamhället och inflyttningen till städerna var högern med sin tydliga överklasstämpel och tydliga konservatism inget alternativ. Ännu mindre var det hårt klassbundna bondeförbundet det.
Folkpartiet blev för medelklassens väljare i detta nya och moderna Sverige det självklara valet. Man kan sannerligen märka Tage Erlanders ursinne över en så svår motståndare i de dagböcker som nyligen publicerades.
Folkpartiet hade en lätt uppgift när man kunde gå till storms mot ett kösamhälle som så tydligt bar prägel av socialdemokraternas vilja till långtgående detaljstyrning av samhällsutvecklingen. Men genom en ny koalition med bönderna lyckades Tage Erlander splittra de borgerliga. Han hade också god hjälp av en grundlag som med sina två kamrar förhindrade väljarnas vilja att direkt slå igenom i ett riksdagsval.
Som oppositionsledare på 50-talet såg Ohlin som sin viktigaste uppgift att dels möjliggöra ett borgerligt regeringssamarbete, dels övertyga marginalväljarna om att socialdemokratin sannerligen inte hade monopol på sociala trygghetsreformer. I pensionsfrågan havererade hans försök att förena dessa båda linjer.
Samtidigt hade liberalismens frihetsbudskap kommit i bakgrunden för målet att vara det ledande borgerliga alternativet.
Det gjorde att de unga liberalerna som trädde fram under 50-talets sista år hade lätt att profilera sig mot moderpartiet. Det skedde i krav på avskaffande av radio- och TV-monopolet, avskaffande av förbud mot nöjesliv på stora helger, avskaffande av filmcensuren och, viktigast av allt, genom krav på kvinnans frigörelse.

infångad i den borgerliga fållan
Det är lätt att glömma att kravet på både daghem och vårdnadsbidrag föddes ur denna liberala feminism, liksom krav på särbeskattning av gifta. Abortfrågan kom under några år att vara en stor stridsfråga, därför att kravet på fri abort kom i konflikt med många frikyrkligas religiösa övertygelse. Men opinionen vände lika plötsligt som fullständigt.
Kvar av stora stridsfrågor hade de unga liberalerna då framförallt kravet på en författningsreform med enkammarriksdag och ett rättvist valsystem.
Men när en ny ung generation engagerade sig i kampen för rättvisa och demokrati var det inte den sortens handfasta reformer som lockade. Istället hägrade en total samhällsomvandling. Det kapitalistiska systemet förkastades som både orättvist och ineffektivt. Individuell frihet blev mindre intressant än solidarisk jämlikhetspolitik. USA förvandlades från ideal till huvudfiende. Kolonialismens avveckling i Afrika och kampen mot apartheid kom i skuggan av kriget i Vietnam. U-hjälpen uppfattades som en avlat för frihandelns utsugning av tredje världen.
Liberalismen var inte längre ett radikalt alternativ. Liberalerna var tydligt infångade i den borgerliga fållan.
Detta är den verklighet vi haft att leva med sedan dess. Centerpartiet växte fram som ett parti för dem som inte trivdes i sin nya stadstillvaro. Partiets tillväxt blev möjligt tack vare en tydlig liberalisering — samtidigt som en liten sekt av ungdomar försökte göra centern till ett socialistiskt alternativ.
Centerns storhetstid avlöstes av moderaternas. Med valet av Gösta Bohman som partiledare började en omvandling av partiet från konservativt till alltmer tydligt högerliberalt. Ola Ullsten klagade över att moderaterna stal folkpartiets kläder. Men när folkpartiet fick chansen att regera på egen hand missade man helt att ge regerandet en ideologisk laddning. Istället ville man visa fram hur duktiga partiets företrädare var. Denna strategi slog socialdemokraterna effektivt sönder med sin taktiska röstning i riksdagen.

nedtonat frihetsbudskap
Under 80-talet missade folkpartiet chansen att åter etablera sig som det socialliberala alternativet. Man tycks inte ha upptäckt att socialdemokraterna efter en socialistisk period åter liberaliserats. Man koncentrerade sig på att demonstrera sitt ansvarstagande för svaga grupper och insåg aldrig att för att bli slagkraftigt måste det budskapet förenas med ett lika tydligt frihetsbudskap. Intrycket blev istället att folkpartiet till varje pris ville identifieras med impopulära idéer.
80-talet skulle annars varit folkpartiets chans. Regeringsskiftet 1991 kunde ha blivit folkpartiets triumf istället för moderaternas. Med kampen för fria alternativ inom skola, vård och omsorg hade folkpartiet ett givet tema för en ideologisk offensiv. Men partiet vågade inte satsa helhjärtat på att visa att detta var vad som behövdes för att ge nytt innehåll åt folkhemsideologin. Reformerna identifierades istället med en moderat strävan att montera ned den offentliga sektorn. Kommunismens sammanbrott borde ha blivit liberalismens seger. Men folkpartiet hade inte kraften att visa hur kommunismens fall också innebar ett sammanbrott för den socialistiska utopi som hägrat även för svenska socialdemokrater. I ivern att skilja ut sig från moderaterna valde folkpartiet att tona ner det frihetsbudskap som ändå är kärnan i liberalismen. Kvar blev bara ett anspråk på att vara mera förståndigt än andra partier. Och förståndigheten har nog alltid mera varit en belastning än en tillgång för folkpartiet.
liberalism – inte för de starka
I dag hotar folkpartiet att hamna under det fyraprocentstreck som partiet var den starkaste förespråkaren för när det genomfördes. Behövs det ett liberalt parti i Sverige?
Utan att påstå att dagens folkparti fyller rimliga krav på att vara detta liberala parti svarar jag tveklöst ja på frågan.
Det behövs ett parti som slåss för friheten även när detta är impopulärt – som t ex när andra vill förbjuda innehav av barnpornografi.
Det behövs ett parti som inser att friheten alltid kan missbrukas och att varje krav på frihet måste förankras i ett socialt ansvarstagande för svaga grupper.
Fortfarande kan jag skrämmas av den sociala arrogans som är så tydlig i mycket av moderaternas frihetsagitation.
Liberalismen är inte en politik för de redan starka. Dess värde är att den ger styrka åt de svaga.
Detta behöver folkpartiet levandegöra om partiet ska kunna överleva och bli den starka kraft i samhällsutvecklingen som man varit under hela 1900-talet.
 

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar